På något sätt känns mitt liv så himla bra just nu. Något som har legat och släpat efter mig i flera veckor, men som äntligen har släppt. Är så sjukt stolt över att jag verkligen orkat den här veckan! En jävla helvetes vecka. Men i morgon är det helg!! Något jag också tycker om just nu, är att jag har så mycket att tänka på och det mesta är bara roliga saker som jag ser fram emot. KBK-kryssning, uppskrivning, uppkörning, björn rosenström, studentkryssning och lite annat smått och gott innan februari är slut.

Dock så är inte mitt liv perfekt, trots att jag ville säga det. Men jag ångrade det. Det finns en hel del "varför" runt mig, som jag aldrig får något svar på. But that's life I guess. Det är så mycket som hänt sen bara några månader tillbaka. Jag vet vilka som är mina riktiga vänner och vilka jag ska lägga bakom mig, jag är för det mesta glad (visst kan jag ha en dålig dag, precis som alla andra) men jag älskar att må bra, jag har börjat se positivt på saker, även fast det inte alltid är enkelt och jag har äntligen börjat hitta mig själv. Jag är långt ifrån det jag "vill" men jag vet vem jag är, jag vet vad jag har för mål och det är bara jag som kan fixa mig själv dit. Det är en bra start, för mig.  

Ibland undrar jag också vad jag har gjort för fel, eller om det var meningen att jag och två, som en gång har varit mina bästa vänner, glidit isär. Jag hatar känslan, men vad ska jag göra? Det kommer aldrig bli detsamma för någon och alla förändras. Allt är lite synd bara. Trodde aldrig att jag på något sätt skulle kunna dela med mig av det här, men det gjorde jag. Trots att det är svårt ibland så kommer det alltid bli bättre. 
Sen har vi den här känslan som förföljt mig i flera år. Som sakta men säkert börjar slocka. Tack för det! Jag har varit fast och inte gjort det jag vill, men nu börjar det äntligen kännas som att jag är fri, fast jag aldrig riktigt ofri (om man kan använda det ordet? haha). Det känns i alla fall riktigt skönt! 

Mitt val av flytt är inte heller så självklart heller. Jag vill till så många ställen så det kommer bli svårt att bestämma sig. Vet jag ens vad jag vill bli? Om jag ska vara ärlig så nej. Jag har alltid velat bli psykolog (fråga mig inte varför), jag vill hjälpa barn och ungdomar. Men det kommer ta tid att ta sig dit, det vet jag. Men i slutet kanske det är värt det. Jag har varit insöad på just "det här" så jag har glömt alla mina andra valmöjligheter. Kanske ett tecken på att det mörka inom mig börjar ljusna upp. 

Det är så många olika tankar som går runt i mitt huvud just nu. Så jag kände att jag behövde dela med mig utav dem. Kanske är det onödigt, men jag behöver det här. Så jag någon gång kan gå tillbaka och läsa eller bara ha. Ja, vad vet jag? Egentligen vet nog inte lilla jag någonting.