Nu var det svåra sagt till en svåraste personen av alla. Hade önskat att det inte hade kommit ut såhär tidigt och inte på det här sättet, det är ju liksom inte bestämt till 100% än. Åh, det här kan förstöra så mycket. Jag vill inte. Jag hade velat sagt det dagen innan jag åker, eller inte alls. Allt för att slippa det här. Allt jag kämpat för i flera år känns som bortblåst, förutom det som gör mest ont. 

 

Men kanske finns det något bra med det här. Det kanske får mig att gå vidare, hitta något annat som jag kan fokusera på istället för det här. Det är endå ett tag från allt här hemma, så kanske går det att börja om. Allt går om man vill. Jag får hålla tummarna på att jag inte får ett återfall som jag fått några gånger nu och det blir inte lättare för varje gång. Att alltid kämpa sig upp med sedan ramla ner igen tar på krafterna. Jag känner inte igen mig själv ibland. Och just nu är jag i en sån period. Det här är inte jag. Jag vill inte vara såhär, jag vill inte må såhär. Kanske var det därför jag tog det här beslutet. Det skulle nog göra mer gott än ont just nu i alla fall. 

 

Men en sak är säker: Det är alltid något som kommer att saknas. Det här lilla som jag inte vill leva utan.